Onsdagen den 13 februari 2013 blev jag inskriven på Förlossningen för igångsättning. Kl.11:30 började jag dricka Cytotec och hade fått cervixballong. Cervixstatus då: 2cm lång och öppen 1-2cm. Jag hade sammandragningar till och från hela dagen och kvällen men inga som kändes mer än innan eller så pass mycket att de gjorde någon nytta. Zelma togs om hand av Tessan och Andreas. Robert och jag pratade om att han skulle åka hem och sova men det avblåste vi. Nattpersonalen kom vid 23-tiden och min kollega Ida, från Helsingborgs Barnmorskemottagning, tog hand om oss ihop undersköterskan Lena. CTG:n som togs då visade en fortsatt välmående bebis i magen. Ida undersökte mig och gjorde en ordentlig(!) hinnsvepning. Sen bad jag om och fick och två Panodil och så sa vi natti natti. Robert och jag ställde in oss på att ta emot nya planer imorgon och ett ev. kejsarsnitt sedan somnade vi gott. Jag var uppe och kissade ett par gånger under småtimmarna. Vid fyratiden vaknade jag av sammandragningar som kändes liiite mer och tryckte lite mer bakåt på något vis. Efter 20 minuter med återkommande sammandragningar av samma karaktär var tredje minut så ringde jag på klockan och väckte Robert. Ida undersökte mig kl.04:30 och då var cervix utplånad och jag var öppen 2-3cm och värkarbetet var nu "etablerat" enligt proffsen. Sedan gick allt i en rasande fart. Värkarna tilltog ordentligt i styrka och intensitet på väldigt kort tid. Lustgasen kastades fram och likaså pilatesbollen, då jag plötsligt inte orkade/kunde stå upp framför allt när jag hade en värk. Pauserna mellan värkarna var dessutom inte längre än 30 sekunder, så det var inga långa stunder att vila och hämta kraft på. Robert hade blivit bjuden på frukost men han hann bara ta två tuggor på smörgåsen och en klunk av kaffet. Kl.05:30 ville Ida undersöka mig igen. Då gick vattnet och jag var öppen 10cm! Nu började mitt livs värsta smärtresa som kl.06:22 på Alla Hjärtans dag, torsdagen den 14 februari 2013, ledde till vårt första möte med vår son - Per EWALD Winther! Jag krystade i ca 20 minuter men då Ewald var så stor fastnade han med både huvudet och axlarna på vägen ut så det kom in extra personal på rummet, bl.a. barnmorskan Birgitta, som hjälpte Ida att rotera ut Ewald på något lyckosamt vis. De larmade dock in läkaren och sjuksköterskan från Neonatal. När Ewald väl kom ut och upp på min mage gnydde han bara och var slapp (Apgar 7), så de navlade av honom snabbt och Neonatalpersonalen knyckte honom. Det var dock allt som behövdes för han kom igång av sig själv så fort han kom bort till barnbordet och Robert kom då tillbaka till mig och berättade att "det blev en Ewald"!
Jag trodde jag hade gått alldeles sönder och samman från A till B, men ofattbart nog blev det bara fråga om totalt fyra stygn! Två nedre och två övre och det tackar jag min lyckliga stjärna för oootroligt mycket!!!
Ewald var stor och nattpersonalen som förlöst oss var, liksom vi, nyfikna på hur mycket han vägde så våg och måttstock kom fram illa kvickt och resulterade i 5190g och 53cm!
Efter att Ewald ammat, tillmatats (vilket behövdes då han var så så stor), klätts samt fotograferats för Webbisar och jag duschat, så flyttade vi från rum 4 på Förlossningen in till rum 22:1 på BB för att vila ut, landa och lära känna vår nya familjemedlem.
Vid lunchtid kom min väninna Charlotte på besök. Hon gör sin barnmorskepraktik på Förlossningen just nu så hon fick VIP-tillträde.
På eftermiddagen åkte Robert till dagis och berättade nyheten för Zelma och sedan kom de och hälsade på oss på BB! Zelma hade valt ett Barbapapa- och ett Barbamammagosedjur som present till sin lillebror. Hennes förväntansfulla, stolta och glada blick när hon kom in till oss på BB och såg och sen fick håll Ewald för första gången glömmer jag aldrig!
