65

21-27 september

Zelma har ju gått upp bra i vikt tidigare så egentligen skulle vi kunnat glesa ut BVC-besöken, men i och med att hon bara hade gått upp 60g förra veckan vägde vi henne igen i måndags. Den här gången visade vågen 5260g vilket är +80g. Så nu hoppas vi att det har vänt och att grädden i tuttarna snart återvänder.

På måndagkvällen kom mamma ner igen och på tisdagen passade hon Zelma när jag var på Gyn.mottagningen och drog dränet. Sen hjälpte hon mig även att klorintvätta och tvätta dopklänningen. Zelma ska ha den som jag har haft och tydligen har min mormor sytt den en gång i tiden till sitt första barn, Lena (min moster), år 1950 och Zelma är det nionde barnet att bära den, år 2009, 59år senare.

Natten mellan tisdag och onsdag sov Zelma från kl.16 på tisdagen till kl.05 på onsdag morgon, med en matpaus vid 22-tiden. Hon måste varit VÄLDIGT trött! Det tog hon dock igen senare för på torsdagen sov hon bara 10-minuterspass hela dagen och ville vara i min famna hela tiden, ganska påfrestande men samtidigt mysigt. Det är ju verkligen en gåva att få vara så viktig i någons liv. Zelma har börjat dreggla jättemycket och tuggar frenetiskt på sina händer mellan varven. Jag hoppas verkligen att det inte betyder att det är tänder på gång än! Jag gissar och hoppas dock att det bara handlar om att hon upptäckt sina händer.

I fredags var Zelma och jag på babymassage. Mysigt, men jag föredrar nog att massera henne hemma i lugn och ro. Hon verkade inte heller helt förtjust i idén att bli masserad i sällskap av 11 andra bebisar. På kvällen var vi på middag hos faster T (Tessan) och Andreas, och Zelma skötte sig exemplariskt.

Helgen har varit full av en massa olika aktiviteter. Långpromenad, Noahs och Milos fina dop i Vikens kyrka med tillhörande dopfika, förrådsbygge och gräsklippning bland annat. En rolig grej hände i lördags kväll när jag ammad Zelma. Jag åt lite lördagsgodis i form av Kinapuffar samtidigt och plötsligt var det choklad överallt. Jag hade tydligen tappat en puff och den hade Zelma lyckats fånga i sin hand och väl där smälte den ju så klart! Hon verkar ha betyligt bättre bollsinne än sin mor i alla fall.

21 september - Zelma- och pappamys.














24 september - Zelma har redan lagt sig till med en "nochi" stil som ni ser, blott åtta veckor gammal.



















25 september - Zelma morgonjympar och jollrar.


Morgonjympan har övergått till liggande "dance moves".

26 september - Zelma är finklädd för att gå dop.

Zelmas första kyrkobesök. Hon skötte sig exemplariskt.

Jenny och David med Milo och Josefine och Bart med Noah, två alldeles nydöpta gossar.

27 september




























Zelma- och mammamys.

64

14-20 september

Måndagen började med ännu ett BVC-besök. Zelma hade bara gått upp 60g. Hon märker av mjölkstockningen klart och tydligt, men är väldigt snäll ändå. På eftermidaggen var jag på Gyn.mottagningen i Helsingborg och blev undersökt med ultraljud. Jag hade en tydlig vätskeansamling i bröstvävnaden men ingen böld...än...och hoppas på att pumpandet, ammandet och antibiotikan ska häva mjölkstockningen. Under måndagseftermiddagen blev jag sämre igen och smärtan ökade. Tisdagen och onsdagen följde i samma spår. Fy fabian säger jag bara! På onsdagseftermiddagen skulle jag på återbesök till Gyn. mottagningen för att göra ett nytt ultraljud och då visade det sig att det hade utvecklats en varböld på 5x4cm i mitt vänstra bröst. Inte så konstigt att jag hade haft så ont! Ska jag beskriva smärtan jag haft så är den som att föda barn ännu en gång fast genom bröstet istället... Läkaren fick göra ett snitt i mitt bröst och tömma ut lite var och lägga in ett drän. På kvällen när jag skulle lägga om bröstet och spola dränet tryckte jag lite på bröstet och då formligen öste det ut var, varkoagler och lite blod ur dräninsticksstället. När jag inte fick ut mer var hade bröstet sjunkit ihop avsevärt! Så som sagt är det inte så konstigt att jag haft så ont. Att få drän och få tömt ut allt var var fantastiskt! Låter kanske underligt men smärtan släppte ju nästan omedelbart och det gjorde ju att jag kände mig bättre vilket jag verkligen längtat efter. Det är tur att man inte vet innan man får barn, vad man kan komma att behöva gå igenom efter...

Under veckan har jag fått hjälp att ta hand om Zelma av min kollega Charlotte, mamma och Tessan när Robert har varit på jobbet. Det har verkligen varit guld värt! Jag har ju haft fullt upp med att åka fram och tillbaka till sjukhuset, spola dränet och lägga om bröstet och vila mellan amningarna för att bli frisk igen.

I helgen kom pappa hit och hjälpte oss med förråd och hus. Robert har, med Tommys hjälp, fortsatt med förrådsbygget och under lördagen passade Lena lilla Zelma och fixade måltiderna så jag fick vila, kanon. På söndagen åt vi lunch ute i solen på altanen. Det var nog sista utemåltiden för i år gissar jag.

Zelma är sju veckor gammal nu ler och jollrar för fullt. Det är så roligt att man kan börja kommunicera lite med henne nu. Hon är väldigt stark och stadig i sin nacke för sin ålder. När hon ligger på mage orkar hon t.o.m vända huvudet från sida till sida.

17 september - Mamma och Zelma.

19 september - Förrådets tak är på plats.

Tommy fixar med underlagspappen på taket.

Zelma är klädd för promenad med Lena.

Sju veckor gammal hinner man göra många roliga miner på kort tid. Ingen är den andra lik så man vet egentligen inte riktigt hur hon ser ut.

20 september - Robert spikar förrådsvägg.



















Vår finaste lilla dotter sover middag. Jag har ammat mycket liggande nu när jag varit sjuk och Zelma somnar allt som oftast gott vid bröstet.












En stolt morfar har gått Zelma till sömns. Det "kostade" lite dreggel på tröjan, men det tyckte han att det var värt.

63

7-13 september
I måndags var Robert föräldraledig och efter det sedvanliga BVC-besöket (Zelma väger nu 5120g.) tog vi en tur in till stan. Vi fick handlat en massa bra saker, bl.a. sidenband till dopklänningen, ett "Mitt första år"-album och en fem-års-dagbok.

Tisdag morgon kände jag att jag hade fått en ny mjölkstockning. Jag fick lite frossa och feber men tog Panodil och åkte till Jonstorp för en första bebisträff med mina kollegor Malin, Josefine och Inga som också fått barn nu i sommar.

Josefines Noah, vår Zelma och Malins Ellie.














Mjölkstockningen ville inte ge med sig. På onsdagen gjorde det allt mer ont trots vila och alla tänkbara knep.

På torsdagen fick jag lite lunchsällskap av min kollega Charlotte och hennes dotter Lina som kom och besökte oss.

Lina och Zelma.



















På torsdagkvällen fick jag återigen frossa och feber och kulan i bröstet gjorde inte minsta tecken ifrån sig att försvinna. Zelma var otröstlig under fyra timmar på torsdagkvällen. Förmodligen hade bröstmjölksproduktionen gått ner vilket hon så klart märkte av. På fredagen ringde jag till Amningsmottagningen för att få hjälp. Robert fick komma hem från jobbet och följa med. Jag fick hyra en elektrisk pump och jag kände skillnad med en gång. Nu fick jag tömt bröstet ordentligt vilket minskade smärtan något...men kulan var kvar...

En snäll dotter somnade på skötbordet i väntan på att hennes mamma skulle bli klar.

Zelma är 6 veckor gammal nu och nu passar de fina London-sockarna hon fått av sin moster när hon var nyfödd.

Zelma magtränar med pappa Robert.

Under lördagen blev jag allt sämre. Halva det vänstra bröstet var hårt nu och började bli rodnat. Till råga på allt sov Zelma nästan ingenting på hela dagen. Hon fick väl inte lik god mat som innan den lilla stackaren. Ute jobbade Robert för fullt med förrådet och fick välbehövlig hjälp av Tommy.

På söndag åkte vi till Malmö och hälsade på familjen Karlsson. När min kära bästis, tillika sjuksköterska och mamma, fick se mig och mitt sjuka bröst körde hon mig omgående till sitt jobb för att ta ett CRP (=snabbsänka). Det ska vara under 5 och mitt värde vara över 200! (Maskinen kan inte mäta högre värden.) Inte konstigt att jag mått så dåligt! Jag fick genast träffa en läkare och blev insatt på antibiotika. Det är tur att man har vänner som tar hand om en när man själv inte har förstånd till att göra det. Söndagskvällen avslutades med middag hos Tommy och Lena.

Robert, Samuel (som älskar öron), Camilla och Zelma.

62

SEPTEMBER 2009

31 augusti - 6 september
I måndags var vi på BVC igen och stannade kvar på Baby cafét efteråt och gjorde hand- och fotavtryck i gips för att föreviga Zelmas små extremiteter. Josefine och Noah var med oss och Noahs hand och fot förevigades också. Zelma hade gått upp bra i vikt och väger nu 4850g och är 54,5cm lång. Zelma blev ju en månad gammal igår! Hurra!...och på vårt BVC mäts bebisarna bara när de fyller hela månader.

Zelma och Noah satt i BVC:s nya babysitt:rar när Josefine och jag fikade. Zelma fick, som ni kan se, besök av en liten BVC-besökare som var hemskt nyfiken på hennes ansikte, så man fick passa henne och besökaren noga.



















September är här men hösten lyser med sin frånvaro, skönt! Den gångna sommaren har varit så underlig då jag varit ledig hela tiden men inte kunnat göra, och röra mig, som jag brukar p.g.a. tjockismagen, så det är skönt att sommaren håller i sig lite längre nu när kroppen är ogravid så att säga.

I onsdags gick Zelma och jag på morgonpromenad och sen åkte vi på Zelmas första fikaträff med FamiljeLiv-mammorna och alla tillhörande bebisar. Ja, för nu är alla bebisar äntligen födda.Träffen var jättestor den här gången! Vi var minst 15 mammor, så det blev lite mycket tycker jag. Jag hittade ett soffhörn och där parkerade jag mig med Zelma tills vi åkte hem. Självklart var det kul att träffa alla, men vi var för många för att man skulle ha möjlighet att prata med varandra som man ville, och i kombination med att bebisarna skrek lite om vart annat blev ljudnivån nästan olidlig ibland. Jag märkte också att Zelma inte alls hade särskilt stor glädje av träffen, men det förändras nog ju äldre hon blir.

Zelma sover i soffan, helt utslagen efter dagens aktivitet.

3 september - Zelma är 5 veckor gammal idag och sover gott på mitt bröst, sååå mysigt! Stunder som de här älskar, älskar, älskar jag mitt nya liv som mamma till vår lilla Zelma.



















Den här helgen blev extra lång då Robert tagit föräldraledigt, very nice! Vi passade på att åka upp till Onsala/Kungsbacka och hälsa på mamma och pappa m.fl.

Zelma är jättelätt att ha med sig i bilen, än så länge... Om jag ammat henne full innan så somnar hon nästan med en gång och sover tills bilen stannar, och ibland ännu längre.

Vi hann träffa en hel del folk under vår Onsala-weekend. Först var vi i Onsala kyrka och pratade med prästen Thomas inför dopet. Zelma kommer att döpas ihop med två andra flickor, Emma och Emma, men som det verkar nu kommer Zelma med familj att prägla dopet en hel del med textläsning och sång, kommer bli sååå fint! Efter kyrkobesöket åkte vi ut till Draget och fikade med min väninna Mimmi och hennes minsting Judith, som var på besök från Stockholm. Sist vi sågs var Zelma i magen, så det var väldigt roligt att de nu fick träffas på riktigt!

Mimmi och Zelma bekantar sig med varandra. (Zelma är väldigt skeptisk till att ha napp som ni kan se på minen.)



















Den här fina tröjan fick Zelma av familjen Englund. Jag förstår inte hur hon hinner allt, men Mimmi har själv fixat text och bild på tröjan, kanonfint! Tröjan kommer definitivt att bli en "keeper" som kommer att hamna i Zelmas "Minnen-låda" när hon vuxit ur den.

På lördagen hälsade vi på hos familjen Lindahl, som nu hunnit landa ordentligt i sitt fina hus. Sist vi sågs hade de stor fest och hade precis hunnit packa upp alla flyttkartonger. Lunchen tillbringade vi på anrika Jönssons café i Gottskärs hamn i sällskap av Roberts vänner Ali, Jon och Mats, mycket trevligt. På söndagen träffade vi Malena & Stefan och Anette &Roger innan vi åkte hem till mamma för att äta en god middag innan återfärden till Hyllinge.

Min pappa har alltid kallats för "rö'byxa", av grannarna på Jaktstigen, då han alltid har röda arbetsbyxor på sig när han är ute och grejar med hus och trädgård. Vi har fått låna en massa fina kläder av Samuel och en av byxorna är ett par riktiga "rö'byxor", om än lite mjukare än pappas variant. Så här nedan finns nu en bild som förevigar två "rö'byxor" med en ålderskillnad på 55 år.