I måndags var Robert föräldraledig och efter det sedvanliga BVC-besöket (Zelma väger nu 5120g.) tog vi en tur in till stan. Vi fick handlat en massa bra saker, bl.a. sidenband till dopklänningen, ett "Mitt första år"-album och en fem-års-dagbok.
Tisdag morgon kände jag att jag hade fått en ny mjölkstockning. Jag fick lite frossa och feber men tog Panodil och åkte till Jonstorp för en första bebisträff med mina kollegor Malin, Josefine och Inga som också fått barn nu i sommar.
Josefines Noah, vår Zelma och Malins Ellie.
Mjölkstockningen ville inte ge med sig. På onsdagen gjorde det allt mer ont trots vila och alla tänkbara knep.
På torsdagen fick jag lite lunchsällskap av min kollega Charlotte och hennes dotter Lina som kom och besökte oss.
Lina och Zelma.
På torsdagkvällen fick jag återigen frossa och feber och kulan i bröstet gjorde inte minsta tecken ifrån sig att försvinna. Zelma var otröstlig under fyra timmar på torsdagkvällen. Förmodligen hade bröstmjölksproduktionen gått ner vilket hon så klart märkte av. På fredagen ringde jag till Amningsmottagningen för att få hjälp. Robert fick komma hem från jobbet och följa med. Jag fick hyra en elektrisk pump och jag kände skillnad med en gång. Nu fick jag tömt bröstet ordentligt vilket minskade smärtan något...men kulan var kvar...
En snäll dotter somnade på skötbordet i väntan på att hennes mamma skulle bli klar.
Zelma är 6 veckor gammal nu och nu passar de fina London-sockarna hon fått av sin moster när hon var nyfödd.
Zelma magtränar med pappa Robert.
Under lördagen blev jag allt sämre. Halva det vänstra bröstet var hårt nu och började bli rodnat. Till råga på allt sov Zelma nästan ingenting på hela dagen. Hon fick väl inte lik god mat som innan den lilla stackaren. Ute jobbade Robert för fullt med förrådet och fick välbehövlig hjälp av Tommy.
På söndag åkte vi till Malmö och hälsade på familjen Karlsson. När min kära bästis, tillika sjuksköterska och mamma, fick se mig och mitt sjuka bröst körde hon mig omgående till sitt jobb för att ta ett CRP (=snabbsänka). Det ska vara under 5 och mitt värde vara över 200! (Maskinen kan inte mäta högre värden.) Inte konstigt att jag mått så dåligt! Jag fick genast träffa en läkare och blev insatt på antibiotika. Det är tur att man har vänner som tar hand om en när man själv inte har förstånd till att göra det. Söndagskvällen avslutades med middag hos Tommy och Lena.
Robert, Samuel (som älskar öron), Camilla och Zelma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar