56

Tjockismagen är äntligen tom och vårt efterlängtade barn är här Det blev en dotter och Zelma är hennes namn. Här kommer berättelsen om hur det gick till när vi äntligen fick träffa henne för första gången.

Den 29 juli kl.02:15 kom den första värken, precis när Robert och jag somnat. Först trodde jag att jag inbillade mig men när jag en kvart senare hade haft 3-4 värkar insåg jag att det nog var förlossning på G ändå. Efter en timma hämtade jag datorn för att kunna klocka värkarna och insåg snabbt att värkarbetet var regelbundet. På profylaxkursen hade vi lärt oss att försöka ignorera värkarna i början så jag låg kvar i sängen, vilade och andades när värkarna kom och lät Robert sova vidare. Fram på morgontimmarna vaknade Robert och undrade vad jag gjorde då jag hade datorn vid sidan om sängen. Han insåg ganska snabbt vad som var i görningen. Vid 8-tiden ringde jag till förlossningen för första gången för att berätta att vi fanns och för att förhöra mig om platsläget.

Med hjälp av profylaxandning, aktivitet och TNS-apparat klarade jag av att vara hemma till kl.16, då ringde jag till förlossningen igen och sa att vi ville komma in och vi var välkomna. Jag kände nu att jag ville veta om de allt ondare värkarna gjorde någon nytta. Det är underligt det där man har hört att värkarna avtar något så fort man pratar med personalen via telefon eller kommer till förlossningen, precis så var det nämligen för oss. Det visade sig dock att jag var öppen 3cm, utplånad och hade buktande fosterhinnor så fick vi stanna. Vi fick sista platsen som fanns just då! Skönt att slippa åka till Halmstad eller Lund.

Jag, tjockismagen och TNS-apparaten.



















Robert och jag blev visade till vårt förlossningsrum och sedan fick jag bada. Det var helt fantastiskt! Jag kände att jag slappnade av på ett annat sätt med allt det varma goa vattnet omkring mig. Efter 2-3 timmar i badet valde jag att lämna badet. Värkarna gjorde nu allt ondare och strålade ner mot ljumskarna. Barnmorskan vi hade undersökte mig inför överrapporteringen till sina nattkollegor och jag fick börja andas lustgas. Dessvärre hade värkarna jag haft inte gjort någon större nytta. Jag hade bara öppnat mig 1cm till, trist. Lustgasen var okej men den smakade illa och jag tyckte inte att den hjälpte särskilt mycket. När nattpersonalen kom satte de en elektrod på vårt barns huvud för att kunna registrera hjärtljuden bättre och så fick jag sitta på en pilatesboll och fortsätta att andas lustgas. När barnmorskan satte elektroden gick det samtidigt håll på fosterhinnorna och ”vattnet gick”. Vattnet var klart och fint, skönt. Nu hoppades jag att vattenavgången skulle göra att värkarna började göra nytta. Jag fick dock bara mer ont i ljumskarna även vid värkpauserna.

Kl.23 fick jag akupunktur med måttlig effekt. Kl.23:30 kände barnmorskan på mig igen men jag var fortfarande bara öppen 4cm och en hopplöshetskänsla började infinna sig. Värkarna jag hade gjorde alltså ingen nytta så jag fick värkstimulerande dropp.

30 juli
Strax efter midnatt fick jag även en injektion morfin i låret för att kunna slappna av mer och den hade god effekt. Strax därefter gick dock vårt barns hjärtljud ner från 160 till 65 slag/min. Vi var då själva inne på rummet och p.g.a. smärta och morfinrus fick inte Robert någon större hjälp av mig. Han ringde dock efter personalen som tur var och jag reste mig upp från pilatesbollen jag satt på, då jag någonstans ändå visste att lägesändring brukar vara den första åtgärden i de här fallen. När personalen kom in fick jag lägga mig på sidan i sängen och så stängde de av droppet. Då blev hjärtljuden bra igen, skönt. Vid 2-tiden hade jag fortfarande inte öppnat mig mer och det kändes som om vårt barn skulle stanna inne i magen för alltid. Barnmorskan föreslog nu EDA (ryggbedövning) och jag tackade ja direkt. Ryggbedövningen sattes och all smärta försvann! Helt fantastiskt! Det värkstimulerande droppet återinkopplades och jag, och även Robert, fick vila/sova medan EDA:n och droppet gjorde sitt.

Glad och lite piggare efter lite välbehövlig EDA-vila.

Vid 6-tiden kände barnmorskan på mig igen och då var jag öppen 9cm. Underbart!!! När morgonpersonalen kom in fick jag prova lite olika ställningar (stående, sittande, knästående, liggande på sidan) för att barnet skulle sjunka ner till bäckenbotten och inleda krystskedet. Ryggbedövningen var nu borta och tryckkänslan när vårt barns huvud tryckte på neråt var obeskrivlig, det kändes som jag skulle gå av på mitten. Vid 8-tiden fick jag äntligen börja krysta. Det var en häftig känsla men det kändes samtidigt som att det inte hände någonting.

Tydligen var min nedre vävnad väldigt stram så barnets huvud stod bara och ”stampade” medan jag hade fruktansvärt ont och krystade för kung och fosterland. Barnmorskan fick därför klippa mig lite. Sedan tillkallades läkare och mer personal kom in på rummet. Totalt var där 6-7 personer förutom Robert och jag, inget bra tecken… Vårt barn behövde komma ut NU! Personalen knådade min mage och sa åt mig att krysta ännu mer. Vårt lilla barns huvud hade fastnat i pannhöjd och smärtan det innebar kan jag inte beskriva med ord. Till slut, även om det troligen bara handlade om sekunder, fick de tag i tillräckligt mycket av vårt barns huvud och kunde förlösa henne. Vår älskade lilla prinsessa Zelma fick, efter en tuff resa, äntligen se dagens ljus! Klockan var då 10:08 torsdagen den 30 juli 2009 och hon vägde 4260gram och var 50cm lång. Nyblivna pappa Robert klippte navelsträngen och var stoltare och mer rödgråten än någonsin förr!

Bloggens första blid på vår nya familjemedlem. Välkommen till oss älskade unge!














Moderkakan kom ut utan problem men ev. hade jag rester av fosterhinnor kvar i mig. Dessutom hade jag blött nästan en liter och behövde bli sydd ordentligt. Läkaren fick komma tillbaka och jobbade sedan med nål och tråd i nästan 1,5 timma… Zelma vilade under tiden ut på pappas bara bröst.

Då förlossningen varit så svår och ”efterarbetet” likaså så fick vi en plats på BB. Där stannade vi i tre nätter och Robert fick sova där med oss de två sista nätterna, jättemysigt!

Zelma och världens stoltaste pappa Robert på förlossningen innan avfärd till BB.

På kvällen kom Zelmas och vår första besökare - tant Camilla (ja, hon vill bli kallad så i Zelma-sammanhang!). Hon körde ändå från Malmö till Helsingborg för att betittat vårt underverk en liten stund!

Tant Camilla och Zelma.